För att prova vin behöver du, förutom det som nämnts i första delen, egentligen bara din synförmåga, ditt luktsinne och ditt smaksinne, samt din minnesförmåga. Endast den som en gång luktat på en jordgubbe, kommer att känna igen denna frukt även i vinet. Och den som inte känner till hur brännässlor luktar, kommer att söka förgäves i ett Sauvignon Blanc.
Färglära:
Alla vinprovningar börjar med att man bestämmer färgen. Därvid är det inte så viktigt, om den röda färgen är rubin eller purpur, det vita ljusgult eller blekt gult. Vinets färg förråder mycket om åldern, druvsorten, kroppen och eventuellt även felen.
Ett ungt rött vin har i regel violetta eller blåaktiga skiftningar. Den röda färgen är ljusare, ibland tegelröd, när vinet är äldre. Ett mycket ljust vitt vin (som till exempel många enkla italienska vita viner) smakar lätt, friskt och neutralt. Djupare gula reflexer däremot tyder på en fylligare smak eller en högre ålder. Bärnstensfärgade vita viner är söta.
Lukta:
Hur vi upplever ett vins aroma, beror på våra lukt- och smaksinnen. Därvid är luktsinnets inflytande mycket större än man skulle kunna tro.
Lukta alltså på allt vin du får tag på, och skriv ned dina känslor och intryck. För detta ändamål bör du låta glaset kretsa försiktigt, så att vinet kan fukta hela ytan på glaset. Endast på detta sätt släpps alla aromer, så att du kan ta del av dem.
Till en början kommer du att lukta bekanta saker, som du dock kanske inte kan namnge. För att till förmån för analysen förenkla vinets komplexitet, bör man använda sig av olika kategorier. Därefter bör du ta reda på, om vinet doftar av frukt, blommor, växter, kryddor eller trä. Om du tycker, att du kan ordna in vinet i en viss kategori, bör du bestämma dig mera exakt. Om vilken frukt påminner vinet? Röd eller svart, kokt, torkad eller färsk? På detta sätt kan du också försöka att exakt definiera de florala och rökiga aromerna. Efter några minuter har du redan sammanställt en liten lista, med vilken du kan beskriva vinet.
Smaka:
Din näsa har redan så gott som definierat vinets smak. I gommen bekräftas sedan de aromer som näsan och munhålan redan upplevt. I munnen ska alltså vinets smak inte uppfinnas på nytt, utan dess dimensioner bedömas. I detta sammanhang bör du veta följande:
Din tunga kan på olika ställen, endast registrera fyra dimensioner. Sött på spetsen, syra på kanterna, salt på de bakre ränderna och bitterämnen längs bak. På detta sätt kan du i gommen analysera, hur vinets samspel mellan syra och sötma förhåller sig, om det är alkoholiskt eller lätt. Dessutom kan du bedöma tanninerna (dessa är de garvsyreämnen i vinet som känns sträva) och vilken livslängd vinet förmodligen har.
Efter så mycket teori är det äntligen dags för praktik: Ta en rejäl klunk vin i munnen, som högst ska vara halv full. Svälj inte, utan försök att dra in luft genom munnen som du formar precis som när du visslar. Det hörs lite löjligt, men förser vinet med syre, så att aromerna kan ta sig in i näshålan, där vinet nu ungefär kommer att presentera sig som i glaset. Notera eventuella nya intryck. Är vinet surt, strävt, stramt eller sött? Vilken karaktär tycker du vinet har, när du nu lär känna det närmare i näsan och munhålan? Är det lätt eller kraftigt, tunt eller tätt, fylligt eller svagt? Skriv ned även dessa intryck, medan du försiktigt börjar att “tugga“ vinet. Det ska fukta hela tungan, tänderna och gommen. Notera åter dina intryck. Det hela bör dock inte ta för lång tid, då man efter högst 25 sekunder har tuggat sönder vinet. Offra hellre en liten klunk och ta en ny för att fortsätta med analysen.
Spotta eller svälja?
Tänker du prova flera viner, bör du under alla omständigheter spotta ut vinet. För det första håller du dig nykter och för det andra kan du till och med på det tionde vinet fortfarande utan problem känna aromerna. Dessutom: i strupen finns inga smakreceptorer.
När du gjort dig av med vinet på det ena eller andra sättet, bör du observera hur länge intrycken stannar kvar i munnen. På detta sätt kan du sedan beskriva den berömda eftersmaken eller finalens längd, som bör vara längre desto dyrare vinet är.
Betygsättning av vin
Detta är den svåraste uppgiften när man provar vin, men är ju trots allt meningen med det hela: att analysera sinnesintrycken och komma till ett resultat. Därvid är det bra att veta, att vinets harmoni och eftersmaken efter vinprovningen är avgörande faktorer när det gäller att betygsätta ett vins kvalitet.
Harmonin: För att kunna bedöma om ett vin är harmoniskt, behöver man både erfarenhet och kunskap om å ena sidan själva komponenterna och om å andra sidan förhållandet mellan dem.
Det kan hända att tyska Rieslingviner till en början chockar den ene eller den andre med sin markanta syra som biter i tänderna. Men det är just denna syra, som ger tyska Rieslingviner den enorma livsdugligheten. Och ett gammalt Rieslingvin hör till de finaste vinupplevelser man kan ha. Likaså har tanniner blivit sällsynta i samband med unga röda viner, men är fortfarande ett tecken på vinets mognadspotential. Men syra och garvsyreämnen räcker inte för att förvandla ett vin till ett harmoniskt vin.
Ett vin är bara harmoniskt resp. välbalanserat, när dess alkoholhalt, syran och restsötman samt tanninerna kompletterar varandra på ett sätt som förhindrar att ett av nämnda kännetecken dominerar. Vid vinprovningen koncentrerar vi oss alltså framför allt på dessa komponenter och deras förhållande till varandra.
Efterklang:
När en vinjournalist 2011 skriver om hur otroligt gott ett Riesling isvin smakade 1953, kan man vara säker på att det var ett helt fantastiskt vin. Legendariska viner har en efterklang som varar hela livet, medan den för fina unga viner kanske endast varar en halv minut.
Efterklang eller varaktighet försöker vi att beskriva mer eller mindre noggrant, t.ex. hur länge håller smakintrycket, efter det att vinet lämnat vår mun. Denna uppgift skrivs inte i sekunder eller år, utan vi använder tänjbara begrepp som ”lång”, ”medium” eller ”kort”.
Vi önskar mycket nöje med vinprovningen!
Inga kommentarer