Barrique – vad är det och hur påverkar det vinet?

© Niklas Bildhauer

Nu doftar det återigen av ädelträ i Europas vinkällare. Från mitten av 1950-talet valde många vinodlare att överge träfaten för ståltankar och rensade effektivt ut alla små ekfat, s.k. barrique, ur vinkällarna. Sedan 1980-talet har vindarna vänt och barriquefaten har fått en ny renässans. De tillför vinet en särskild komplexitet och är idag närmast obligatoriska för många oenologer.

Precis som i det förgångna var det Italien som stod bakom renässansen. Under 1980-talet fick de stora bordeauxvinerna en ny blomstringstid och extremt höga betyg av vinkritikerna, inte minst den kände kritikern Robert Parker. De italienska odlarna fick upp ögonen för förstklassiga bordeaux och upptäckte hemligheten med barrique. De små ekfaten som rymmer 225 liter höjdes snart till skyarna i hela världen. Många vingårdar byggdes om för att de upphöjda faten skulle kunna få en mer framträdande plats. I princip alla viner passerade genom ekfaten som tillförde en sista udd av finess. Idag är den mest extrema formen av hyllning dock förbi.

Barrique är inget nytt påhitt. Redan för 150 år sedan lät de stora vinslotten i Bordeaux sina viner mogna på små ekfat. Under slutet av 1800-talet tvingades vinodlarna i Bordeaux bort från sin region på grund av vinlusen. De tog sig över Pyrenéerna och slog sig ned i regionen Rioja. Där återupptog den vinodlingen, givetvis med hjälp av sitt viktigaste stilmedel – barriquefaten. Således blev lagring på små 225-litersfat ett naturligt inslag även i den spanska paradregionen.

© bshevlin

När vi idag talar om barrique syftar vi ofta på nya fat som ska användas för första gången. Men det är inte hela sanningen. De små ekfaten är förhållandevis dyra med ett pris på 700 till 1 000 euro. Därför återanvänds de flera gånger. Användningen handlar i grunden om vilken karaktär man vill att vinet ska ha.

Vad är det som händer med vinet i ett barriquefat? För det första är storleken – 225 liter (eller 228 liter i Bourgogne) – vald med omsorg för att vinets yta ska få en optimal kontakt med träet. Om fatet är nytt släpper träet ifrån sig aromer, framförallt vanillin, som tränger in i vinet. Det tillför vinet en söt vaniljton. Genom så kallad ”toasting” (rostning) av träet i tunnbinderiet tillkommer rostade aromer som karamell, brända mandlar och mocka. Det ger viner med en mer komplex doft och smak, förutsatt att de passar druvan och dess fruktaromer. Alla druvsorter lämpar sig inte för barriquelagring. Den lätta oxidering som sker i träporerna ger vinet en mognad och harmoni som kan få det att verka fylligare och mäktigare. Två karaktärsdrag som ofta är önskvärda.

Just detta är dock anledningen till att många kritiker anser att användningen av barrique går till överdrift. De menar att vinet förlorar sin autenticitet och karaktär, och blir en förvrängd version av sig själv. I grund och botten handlar det förstås om hur barriqufaten används. I ansvarsfulla händer påverkar de inte vinet negativt. I stället berikas vinet och tillförs komplexitet och uttrycksfullhet. Förutsättningen är att vinodlaren har den kunskap och fingertoppskänsla som krävs.

© poltronafrau

De små ekfaten kan inte göra underverk. Den som tror att ett barriquefat kan göra ett medelmåttigt vin fantastiskt blir garanterat besviken. Vinet måste redan från början hålla en viss kvalitet. Ett undermåligt vin blir inte bättre utan snarare sämre av än mer komplexa aromer och mikrooxidering. Den erfarenheten har många förhoppningsfulla vinodlare gjort.

En annan viktig aspekt är materialet i faten. Trä är visserligen en naturresurs, men det hade varit oerhört slösaktigt att använda nya fat år efter år. Så är heller inte fallet. Majoriteten av alla fat används i själva verket under många år. Efter den första omgången lagras andra viner som ska ha mindre eller inga trätoner. Ofta används ett fat under 15 år eller mer. Därefter hamnar många av dem på ett whiskydestilleri i Skottland där de används för lagring av exklusiva single malt. Och efter det? De kreativa möjligheterna är oändliga. Idag återanvänds fat till exempel som knivhandtag, fjäderfästen eller kulspetspennor.