Tänk om alla vinflaskor var av typen Bordeaux, så lätt det vore att få in så många fler goda viner i vinkylen eller det hyrda facket i vinkällaren. Hur svårt är det inte att försöka stapla bourgogneflasktyper på bordeauxflasktyper eller ännu krångligare, clavelin på bocksbeutel? För det första får inte tillräckligt många flaskor plats och för det andra riskerar buteljerna att rasa samman vid minsta lilla beröring. Den här åsikten har jag dock bara när det gäller just att få in de rara dropparna i sina förpackningar i vinförvaringen eller i pappkartongerna (som egentligen är gjorda för tyska avlånga flaskor) i resväskan. Annars är ju denna rika variation av flasktyper något som faktiskt berikar vinintresset. Att vinflaskorna är utformade på olika sätt handlar oftast om gamla traditioner i olika vinregioner och kan på så sätt göra själva vinet mer intressant eller igenkännbart.
Vin Jaune i Jura, också det ett franskt vindistrikt, vars gula, originella vin av druvan Savagnin, buteljeras i den ovanliga flaskmodellen Clavelin som rymmer 62 centiliter. Måttet är vad som återstår av 1 liter vin efter 6 år i fat. Andra viner, till exempel Arbois, i samma distrikt är buteljerade i 75 centiliters flaskmodell, men med ett alldeles eget utseende. Mer bredaxlad än bordeuxtypen men inte lika rund som bourgognmodellen. Svårt vore det att tänka sig Riesling från Alsace buteljerat i annat än Flûte d’Alsace (Alsace-flöjt), denna slanka, eleganta butelj, som i den nordfranska appellationen Alsace är den enda flasktyp som enligt vinmyndigheten där får användas.
I det tyska vindistriktet Franken längs floden Main odlas framförallt Silvaner som i området kring staden Würzburg med det berömda vingårdsläget Stein, blir till vin och hälls i Bocksbeutel. Till formen rund men platt, svår att stapla på andra modeller, för att inte tala om magnumvarianten av samma butelj. Många teorier existerar gällande både betydelse och uppkomst av flaskan, men ett är säkert att på picknic på vinberget rullar i alla fall inte flaskorna så lätt iväg.
Vem minns inte de bastkjolsförsedda Chiantiflaskorna, Fiasco, som ofta fick fungera ljusstake eller lampfot efter att vinflaskan var urdrucken? Denna butelj gjorde Chiantivinet berömt världen över men gav det tyvärr även dåligt rykte. Inte på grund av flasktypen dock. Det var på den tiden då skördeuttagen var höga, på grund av större och större efterfrågan samt att vita druvor blandades med Sangiovese och sammantaget gjorde vinet allmänt blaskigt. Anledningen till bast runt den rundbottnade flaskan var att den skyddade glaset vid transporter. (Så lever
erades även brännvin i vårt land när det beställdes från storstaden och skulle fraktas ut i landsorten).
I vindistriktet Tokaj i nordöstra Ungern är den klassiska flaskan för Aszú- och Szamorodniviner av 50 centiliters modell med bred buk. Dessa ljuvligt söta Aszú-viner är tillverkade av botrytisangripna druvor och flaskan ska signalera just detta och skilja det från de torra vinerna. Szamorodnivinerna är en blandnig av friska och botrytisangripna druvor och kan antingen vinifieras till torrt eller halvsött vin.
Apropå rymdmått så finns en mängd storlekar på flaskor i Champagne. Som gammal tävlingssommelier lärde jag mig ramsan ”Man Jagar Redan Mycket Sill Bakom Norge”, för att komma ihåg namnen på dem. Det vill säga, Magnum, Jeroboam, Rehoboam, Metusalem, Salamanazar, Balthazar och Nebukadnessar, vilka motsvarar 2, 4, 6, 8, 12, 16 och 20 helflaskor i en.
Ett annat mousserande vin är Cava från Spanien där producenten Agusti Torello buteljerar sitt prestigevin, Cava Kripta, i en rundbottnad flaska vilket innebär att den gör sig utmärkt liggande på is, redo att servera.
En märklig flaskform är Piemonteproducenten Travaglinis Gattinaravin av Nebbiolodruvan, vilken fungerar som en karaff och innebär att vinet inte behöver dekanteras till en sådan. Mognadsfällningen fastnar nämligen i den lilla utbuktningen på underdelen av flaskan vid servering. Finurligt, men återigen en parameter som gör vinflaskan svår att stapla.
På tal om tyska viner så har vår marknad överösts av lustiga fantasiflaskor i form av snögubbar, blå katter, svarta krus etcetera. I detta fall handlar det inte om tradition utan ett rent marknadsföringstrick att få konsumenten att vilja köpa denna smörja till innehåll, på grund av flaskans utseende. Tyvärr har detta givit tyska viner dåligt rykte i vårt land och ansedda som halvsöta, blaskiga viner. (Detta kan man generellt ana även när det gäller Grappa, pressrestdestillatet från Italien. Ju finare och mer utsmyckad flaska, desto tristare innehåll.
Rosévin har blivit synnerligen populärt i vårt land på senaste tiden och nu även året runt. I franska Provence råder den speciella Brigitte Bardot flaskan till dessa blekt, laxrosa droppar. Lika kurvig som föremålet den efterliknar. Läcker och lätt att greppa vid servering.
Rioja i norra Spanien med sina för svenska konsumenter välkända viner använder oftast Bordeauxflaskor, men här omhuldas de traditionella Gran Reserva vinerna av ett guldnät, dock inget som gör vinet svårt att stapla, däremot kan det vara lite knepigt att få till nätet snyggt vid öppning av buteljen.
Vikt är en annan aspekt i flaskfrågan. Många producenter buteljerar gärna sitt prestigevin i betydligt tyngre flaska (än de enklare vinerna). Detta är framförallt märkbart i Nya Världens vinländer. Med tanke på den långa resan för dessa viner kan man ju undra hur de tänker miljömässigt. Nåväl, inte ska man klaga över denna mångfald av flasktyper, storlekar och utsmyckningar – vin kräva ändå sin butelj, och är den enda förpackning värd sitt innehåll!
Text: Susanne Berglund Krantz
Inga kommentarer