Tradition och nytänkande i de italienska Alperna!

©Sieboldianus

Jag har aldrig upplevt det själv men har hört det berättas av mina föräldrar och farföräldrar. Under 1950- och framförallt 60-talen skördade Tyskland frukterna av den period i efterkrigstiden som senare kom att kallas ”Wirtschaftswunder” (det tyska undret). Plötsligt kunde vanliga medborgare unna sig en bil och ofta styrde man kosan mot Italien. Italien var ett drömmarnas land och hade varit så under lång tid (faktiskt långt innan författaren och tänkaren Johann Wolfgang von Goethe i början av 1800-talet skrev sin berömda reserapport ”Italienische Reise”). Landet var en perfekt blandning av det exotiska och det välkända, och upplevdes tillräckligt mellaneuropeiskt för att man skulle känna sig hemma. Många som hade långt till det tyska semesterparadiset Gardasjön upptäckte i stället förtjänsterna med Alto Adige (Sydtyrolen) och Etschdalen. Här fanns allt man kunde önska som tysk semesterresenär – medelhavskänsla, en tysktalande befolkning och inte minst utsökta viner.

Liksom i Rheinhessen, Mosel, Veneto eller Alsace kunde kvaliteten på vinerna skifta. Från 1970-talet och framåt producerades framförallt billiga viner i stora volymer. Dåtidens kunder valde bort de vällagrade vinerna till fördel för okomplicerade törstsläckare i jumboflaskor, chiantiviner i bastflaskor eller dussinviner som soave på lokala pizzerior. Ytterligare ett decennium hann passera innan vinodlarna i Sydtyrolen under 1980-talet återgick till kvalitetsvinframställning, i likhet med sina vinodlande grannar i Tyskland och Österrike. I början av 1990-talet gjorde jag själv en av mina första vinresor till provinsen och föll direkt för vinerna, människorna och det vackra, karga bergslandskapet. Sydtyrolen står för spännande blandning av små framstående producenter och stora vinkooperativ, och kvaliteten är generellt bättre än på många andra platser.

Många vinodlare och små höghöjdsodlingar

Sydtyrolen är i praktiken helt olämpligt för massproduktion av vin. Sett till ytan är det en av de Italiens största provinser med totalt 7 400 km², men trots det omfattar vinodlingarna bara drygt 5 300 hektar. Det bergiga landskapet och de smala floddalarna passar helt enkelt inte för storskaligt lantbruk. På den begränsade ytan samsas frukt- och vinodlingar, ofta så högt som 1 000 meter över havet.

Sydtyrolen är delvis självstyrande och ett folkloristiskt paradis för pensionärer, friluftsmänniskor och allmänt levnadsglada. Området har en lång vintradition som utvecklats i takt med att man lärt sig att ta tillvara på de unika förutsättningarna, inte minst mångfalden av stentyper. Det finns belägg för att den rätoromanska befolkningen framställde vin här redan omkring år 1 000 f.Kr. och sägs dessutom att just de lärde romarna att jäsa och lagra vin på träfat. Jordarna i Sydtyrolen består av lera, porfyr, reolit, urberg, dolomitsten, sandhaltig märgel, marsk och sandstensliknande gråvacka med en hög andel kalk. Kombinationen av jordarna och klimatet, ett Cool Climate med en tydlig medelhavsprägel, gynnar många olika druvsorter från Merlot och Cabernet till Pinot Noir, Chardonnay och Sauvignon Blanc eller mer lokala sorter som Riesling, Kerner, Rosenmuskateller, Lagrein, Vernatsch och Traminer. Traminerdruvan som odlas i många varianter har även givit namn till den lilla orten Tramin. Den mest kända druvsorten är Gewürztraminer som ger utsökt aromatiska viner (namnledet ”Gewürz” anspelar på just aromer eller kryddighet).

Privata verksamheter och vinkooperativ

Av Sydtyrolens drygt 5 000 vinodlare är det bara 100 till 150 som marknadsför sina viner i egen regi. Övriga säljer sina skördar till större vinföretag eller är organiserade i något av vinodlarkooperativen som är vanliga i området. Mindre vinodlare i det bergiga landskapet försörjer sig sällan på enbart vin, utan bedriver också fruktodling och rumsuthyrning. Idag, när vinodlare i hela Sydtyrolen sätter kvalitet framför kvantitet, har vinodling blivit en lukrativ verksamhet igen och druvpriserna ligger ofta märkbart högre än i södra Italien. Klimatet är en viktig faktor. I tider av klimatförändringar är Sydtyrolens ”Cool Climate” en fördel, samtidigt som efterfrågan ökar på friska viner med viss syra

Trendsättaren Luis Raifer och Schreckbichl-kooperativet

En av männen bakom kvalitetsutvecklingen i Sydtyrolen var dr. Luis Raifer. Han var under flera decennier tonsättande inom vinkooperativet Schreckbichl tills han för några år sedan lämnade över stafettpinnen till sonen Wolfgang. På 1970-talet gick Raifer tvärtemot dåtidens trender när han satsade på druvkloning, små skördeuttag och ekologisk odling – initiativ som betalat sig många gånger om. Sydtyrolen är en fantastisk grogrund för kompetens och hos Schreckbichl hittar vi några av de mest kvalificerade vinodlarna i hela Italien. Kooperativet producerar fantastiska viner, däribland mitt personliga favoritvin Cuvée Bichl. Lika nytänkande som de sydtyrolska vinodlarna är också de regionala kockarna. Sydtyrolen är en smältdegel av tradition och modernitet med paradrätter som Speckknödelsuppe och Schlutzkrapfen. Var och en bör ta chansen att uppleva denna fantastiska provins, dess viner och dess mat!

Text av Christoph Raffelt