Hur är relationen mellan vin och opera? Många operabesökare unnar sig gärna ett glas i pausen mellan akterna som en del av den musikaliska helhetsupplevelsen.
Men vinet har också en roll i flera kända operor tillsammans med de andra viktiga protagonisterna. Genom operahistorien flödar dryckesvisorna, inte minst när det gäller Italien. I Verdis operor ”La Traviata” och ”Falstaff” belyses vinets betydelse för italienska kulturhistorien. Man sjunger otaliga dryckesvisor som knyter an till traditionella visor från Medeltiden och Renässansen, vilka ofta gav tillfälle att häckla adeln eller prästerna.
Att just vinet står i centrum är inte konstigt eftersom dessa visor kommer från en tid när vin var nästan den enda drycken om man var rädd om hälsan. Även andra kompositörer inkluderar gärna vin i sina operor, som Offenbach i ”Hoffmanns äventyr”.
Inte sällan spelar vin en avgörande roll för handlingen i operan. Vi vet visserligen inte om det är vin som försätter de båda protagonisterna i sanningens rus i Wagners ”Tristan & Isolde”. Inte heller vilken dryck som Graalriddarna intar i ”Parsifal”. Men i Gaetano Donizettis ”Lucrezia Borgia” får vi flera gånger veta att det är förgiftat vin som tar livet av ätten Borgia. Med tanke på hur adelsfamiljen agerar är det säkert inte det enda rusningsmedlet som flödar.
Donizetti i sin tur hyllar vin i ”Kärleksdrycken” (L`elisir d´amore) där en skojare säljer en förförisk essens som ska göra människor förälskade, men som i slutänden visar sig vara helt vanlig bordeaux. Så hade man aldrig tidigare sett vinerna från världens mest berömda odlingsregion och många fick plötsligt upp ögonen för den förföriska kraften hos de exklusiva Girondevinerna.
Wolfgang Amadeus Mozart, själv känd för sitt goda öga till vin, och hans librettist da Ponte i ”Don Giovanni” lovprisar en italienska druva som först idag fått en välförtjänt renässans – marzemino från Trentino. ”Versa il vino! Eccellente Marzemino” sjunger hjälten från hjärtat. Och även i den berömda duetten ”Vivat Bacchus” ur ”Enleveringen ur Seraljen” lyfter man fram vinets gud.
I Lortzings ”Undine” missdömer Knappe Veit situationen helt när han tittar för djupt i glaset och blir alltför öppenhjärtig med en hemlighetsfull man vid namn Kühleborn. I den fjärde akten flödar vinet åter när Hugo och Bertalda gifter sig och delar av bröllopssällskapet släpper alla spärrar.
Listan kan göras lång och det är ingen tvekan om att vin har lämnat tydliga spår inom konsten under hundratals, kanske tusentals, år. Såväl inom litteratur som måleri och musik, och inte minst inom operan. Kanske är det något att tänka på nästa gång du själv besöker en opera och njuter av det obligatoriska glaset i pausen.
Inga kommentarer